Konsten att inte vara bra på någonting är jag förvånansvärt bra på. Idag har jag chokerat mig själv med insikten att ja - just det, att jag verkligen inte är
bra på någonting. Allting känns för svårt och bara tanken på alla misslyckanden gör mig mer och mer ovillig att ens försöka lyckas. Att krypa ner under täcket och ligga där och tycka synd om sig själv i en månad eller två känns lockande. Så nu ska jag nog göra det - krypa ner under täcket och tycka synd om mig själv. Kanske inte i en månad eller två, men i alla fall tills i morgon, då en ny dag med misslyckanden väntar.
Jag bjuder på en bild hus som helst,
den kanske inte blev jättedålig ändå?